Gestaltningen och etablerandet av Förintelseminnet i Sverige

I föregående artikel (publicerad i Nordisk judaistik 27(2)) visades hur minnet av Förintelsen gavs tidigt uttryck för i form av minnesstenar och monument, även i Sverige. Men trots dessa verk fanns det fortfarande ett behov inom den judiska minoriteten efter fler minnesmonument och en växande önskan att också majoritetsbefolkningen skulle minnas Förintelsen. Om detta kan ni läsa här, i del 2. Sammantaget speglar de olika monumenten ett skiftande, men ihållande behov hos i Sverige bosatta överlevande och deras barn som kommit hit i slutet av eller efter kriget och blivit en del av det svenska samhället, om än inte alltid av en judisk församling. De ville ha en plats att sörja och de ville också att deras lidande skulle erkännas som ett identitetsskapande element inom den grupp de var en del av och i det samhälle de levde i. De olika Förintelsemonumenten illustrerar hur minoritets- och majoritetssamhällets minne långsamt närmar sig varandra. Inte minst på grund av de överlevandes engagemang har Förintelsen varit en konstant referenspunkt i det judiska minoritetssamhället. Så småningom har folkmordet också i majoritetssamhället blivit en viktig referenspunkt, som så sent som på 1990-talet, inte minst av institutioner som Forum för levande historia, tagits som utgångspunkt för att värna om demokrati och förmedla vikten av mänskliga rättigheter.

Abstract licence: CC BY

A person counts once a day per paper. We keep no cookie and no address: a reader is a hash that changes every day. Any month under five reads shows no number.